grandmas

Det är så himla underbart att ha förmånen att vara både farmor och mormor.

Igår skulle Emilia 3 år sova hos oss (mormor och morfar).
Hon tyckte det var så spännande.
Tyvärr så blev lillasyster Elin 2 år ledsen att inte hon fick sova hos mormor och morfar som Emilia fick.
Men hennes tur kommer också.

Morfar köpte läsk och popcorn som Emilia hade beställt.

Moster Tessan och Tomas kom en stund på besök. Emilia älskar Tessan och blev jätteglad.
När Tessan och Tomas skulle åka gav Emilia en kram till Tessan, men Tomas fick ingen kram. Emilia gav förklaringen: "Jag blev lite blyg nu".

Vi poppade popcornen i micron och tog med läsken och satte oss i gillestugan.
När klockan var ca 20.00 hade Emilia somnat på soffan. Hon var jättetrött.

Vi bar upp henne och la henne i vår säng. Hon låg enormt still hela natten. Men vår kära lilla kissekatt hade bekymmer.
Hon vandrade hela natten. Först satt hon på sänggaveln i säkert 30 min och bara stirrade på Emilia som låg på kudden som hon själv brukade ligga på. Sen gick hon över till sängbordet och satt där och stirrade. Sen lade hon sig på mig så morrhåren killade i hela ansiktet. Så höll kattskrället på hela natten. Idag har hon sovit hela dan. Hon kom fram vid 3-tiden och ville ha lite mat sen har hon fortsatt att sova.

Mamma Linda kom med lillasyster Elin och hämtade Emilia på förmiddagen.
Emilia berättade att hon varit uppe HELA natten och ätit popcorn och druckit läsk =)
Elin var jätteglad att få se storasyster igen, förresten Emilia var också glad när Elin kom.
De hade nog saknat varandra trots att det egentligen inte var så många timmar de var ifrån varandra.
Ibland kan det vara nyttigt att vara ifrån varandra om så bara för några timmar trots att man är liten.

Eddie och My ska också få sin tur hos farmor och farfar. Vi får försöka planera in när det passar bäst.

I fredags var jag på ett möte som kallades för "utvärderingsmöte" tillsammans med två kuratorer.
Det var ett mycket givande möte. De berättade vilket stort team som jobbar tillsammans i smärtgruppen.
Vad jag kan få hjälp med osv.
Ska få lite mer besked under veckan.


Måste "lyssna" på kroppen och inte köra på för fullt.
En ständig konflikt mellan mig själv och min kropp tydligen. Gäller att hitta balansen (hur nu det ska gå till).

Försöka ta bort ordet MÅSTE.
Jag MÅSTE inte ta en promenad t ex.
Alla MÅSTE ska bort. (Det vore nog bra för alla människor egentligen)
Vi har för mkt MÅSTE i våra liv.
Vi MÅSTE inte arbeta, men vi gör det för att vi vill ha lönen.
Ja, det finns hur mkt som helst att fundera över som iaf inte jag har tänkt på.

Den här veckan ska jag försöka skriva till försäkringskassan att jag kräver omprövning av beslut som det så vackert heter. Omprövning av deras beslut att inte godkänna min sjukskrivning.
Försäkringskassans beslut var att min arbetsförmåga inte är nedsatt pga min sjukdom.
F*n vilka j*a insnöade typer. De påstår de följer socialstyrelsens regler för beviljande av sjukpenning.
Läser man sen på socialstyrelsens hemsida om "arbetsverktyg för sjukskrivning" så står det så fint skrivet där att det endast är rekommendationer. (Det finns om nästan alla tänkbara sjukdomar.)
Försäkringskassan måste ha missat det ordet eller så vet de inte vad det betyder.
Sen får jag även veta att försäkringskassan med den korta! handläggningstid! på 30 dgr inte har tid att läsa igenom journaler, de har bara tid att läsa läkarintyget.
Ju mer jag få veta ju mer ilsken blir jag.
Om jag hade haft en djup depression som orsakats av ständig värk då hade jag utan tvekan fått sjukpenningen godkänd. F*n! räcker det inte med värk i rygg och nacke dygnet runt. Ska jag behöva bli deprimerad också. Jag som alltid blivit förbannad när värken varit som värst. Jag skulle tydligen blivit mer och mer deprimerad. Det är iaf vad socialstyrelsen skriver.
Löjligt, vansinnigt. Jag finner inte rätta orden för vad jag känner inombords. Ilska är inte rätta ordet.

Har hittat många intressanta bloggar om just fibro. Kanske finns det där några tips om hur man ska kunna förändra sin vardag med smärta, trötthet och all ilska.

Idag är det gräsmattan precis vit.
Jag får nog börja ta in lite växter från balkongen senare idag.
Tråkigt om de skulle bli förstörda.
Först ska jag på ett besök på en smärtgrupp.
Intressant att se vad det kan ge mig.

Jag är en Osynlig Kronisk sjukdom och jag är nu din följeslagare för resten av livet. Andra runt omkring dig kan inte se eller hota mig, men DIN kropp kan känna mig. Jag kan attackera dig var, när och hur jag vill.

Jag kan orsaka dig våldsam smärta eller, om jag är på bra humör, orsaka dig värk överallt. Jag minns när du och Energi sprang omkring tillsammans och hade kul. Jag tog Energin ifrån dig och gav dig Utmattning istället. Försök att ha kul nu! Jag tog även God Sömn ifrån dig och gav dig Fibro-Dimma i utbyte.

Jag kan få dig att darra inombords, eller få dig att frysa eller svettas medan alla andra känner behag. Javisst ja, jag kan få dig att känna ångest eller depression också. Om du har planerat något eller ser fram emot en spännande dag, så kan jag ta det ifrån dig med. Du bad inte om mig, jag valde dig av olika anledningar, t ex det där viruset som du aldrig blev fri ifrån, eller den där bilolyckan eller kanske var det de där åren av förödmjukelse och trauman? Hur som helst, jag är här för att stanna.

Jag hör att du tänker gå till en läkare som kan göra dig av med mig. Jag skrattar så jag kiknar. Försök du bara! Du kommer att vara tvungen att gå till många, många läkare innan du hittar någon som kan hjälpa dig på ett effektivt sätt. Du kommer att bli ordinerade värktabletter, sömntabletter, energipiller, tillsagd att du lider av ångest eller depression, rekommenderad att prova TENS, bli masserad, tillsagd att om du sover och motionerar regelbundet kommer jag att försvinna, tillsagd att tänka positivt, förnedrad, uppmanad att "rycka upp dig", och MEST AV ALLT, aldrig bli tagen på allvar med hur du känner dig när du klagar till läkaren om hur utmattande livet är varje dag.

Din familj, dina vänner och dina arbetskamrater kommer alla att lyssna till dig ända tills de tröttnar på att höra om hur jag får dig att må och vilken utmattande sjukdom jag är. En del av dem kommer att säga saker som; "Äh, du har bara en dålig dag" eller "Ja jag kom ihåg att du inte kan göra saker du kunde för 20 ÅR sedan" utan att höra att du faktiskt sa 20 DAGAR sedan. En del kommer att börja prata bakom din rygg medan du sakta känner att du håller på att förlora din värdighet i dina försök att få dem att förstå. Speciellt när du är mitt inne i en diskussion med en "normal" människa och har glömt vad det var du skulle säga härnäst.

Avslutningsvis (jag hoppades att kunna hålla den hemlig, men jag antar att du redan har listat ut det); Den enda plats du kan få någon support eller förståelse från, angående mig, är ANDRA MÄNNISKOR MED FIBROMYALGI

Högaktningsfullt Din Osynliga Kroniska Sjukdom

(Författare okänd)